Antroposofi i ett nötskal

Stilkänsla eller smaklöshet?

2011-05-19T11:43:00.012+02:00

Om den nya layouten till den antroposofiska rörelsens veckotidning ”Das Goetheanum”

Bredvid mig ligger de sista två numren av Das Goetheanum – Wochenschrift für Anthroposophie, som grundades 1921 av Rudolf Steiner tilsammans med Albert Steffen. Den ges ut av Allmänna antroposofiska sällskapet (AAS) vid Goetheanum – för tillfället företrädd av Bodo von Plato och med Wolfgang Held som nytiltredd medlem i redaktionen som håller till i et litet funkishus några hundra meter nedanför Goetheanumbyggnaden. Held är dessutom offentlig språkrör för högskolan Goetheanum på toppen av kullen. Nu har även tidningens layout blivit helt annorlunda än tidigare. Om denna formförändring vill jag här framföra kritik och samtidigt ställa några relevanta frågor.

Både på internet och i de senaste numren innan den nya designen kom, beskrevs den nya riktningen i redaktionen med ett närmare samarbete mellan redaktörer och Goetheanumföreträdarna i detalj. Är detta ”schackdrag” verkligen motiverad, som tydligen tvingats fram av den allmänna förändring på grund av finanskrisen vid Goetheanum? Redan den 19 Januari 2011 meddelade Bodo von Plato, att publikationens form kom att förändras motsvarande förutsättningar, behov och omständigheter: ”Under detta år kommer utseendet av och strategin för ”Goetheanum” att förändras stegvis. Olika publikationer som hittills publicerats i separata utskick, kommer att i ”Goetheanum” finna sitt gemensamma offentliggörande, så att omfattande uppslag, information och utbyte över gränserna kan ske på ett koncist sätt med tillgängliga medel och krafter.”

”Det är väldigt tröttsamt att läsa texterna så”
Då ”Goetheanum” under alla årtionden av många upplevdes och uppskattades som en oberoende och självständig kulturtidning, undrar jag dock, om oberoendet gentemot utgivaren nu verkligen är garanterad tillräckligt och kan tillförsäkras i framtiden. En av tidningens redaktionella medlemmar, Sebastian Jüngel, sa i en diskussion med Ramon Brüll, som arbetar för den tyska tidskriften Info3, under 2008 att AAS inte kan betraktas som en kontrollerande faktor, utan är ett fritt initiativ vars företrädare har åtagit sig att representera antroposofin och förvalta arvet från Steiner som en offentlig kulturfaktor, så att människor kan inspireras, uppmuntras, inspireras till att ta itu med tidsproblemen. Brüll hävdade då istället att det var ett faktum, att stora delar just i den antroposofiska rörelsen måste kämpa med ”strukturer som förebygger initiativ” (Brülls term). Bekräftar den senaste tidens åtstramningar vid Goetheanum och inom dess veckotidning möjligen, att Brüll så småningom fått rätt i sin dåvarande bedömning? Hur känns det för Jungel idag, som i över tio års tid inte alls siktat inn på att få avhänta posten som chefredaktör, nu tillsynes plötsligt har fått presstalesmannen för Goetheanum som sin chefredaktör?

I förra numret (utgåva nr 19) kommenteras den nya layouten i ett fåtal insändare och den får konsekvent beröm för sin ”friskhet”. De färgade bilderna i dubbelnumret 17/18 bedöms som ”bra” och att de ”översätter” innehållets atmosfär. Likväl tycker en del läsare, att den nya skriftentypen är svår att läsa. Maja Brunold kommenterar, att det något grå trycket i skriften utgör ett problem för äldre: ”Det är väldigt tröttande att läsa texterna så. Jag vet att grafiker idag gärna väljer lite kontrasterande gestaltningar.” Hon förstår inte varför utgivaren och redaktionen med sådan självklarhet inte beaktar den därigenom resulterade svåra läsbarheten.

Den tidigare grafiska omdesignen av Karl Lierl
För två veckor sedan när jag packade upp och bläddrade i den nya grå-färgade tidningen, som har fått liknande styvare papper liksom traditionella månadsmagasin, slog det mig genast att jag skulle vilja utarbeta mina åsikter och min kritik, men jag bestämde mig för att vänta tills nästa nummer, så jag kunde ha minst två olika nummer att jämföra. Så har jag nu haft lite tid att testa och smälta intrycken av den nya designen. Redan för många år sedan uppstod i min familj ett humoristiskt smeknamn för ”Das Goetheanum”, som för för det mesta anländer med posten på lördagarna. Min fru döpte det till ”min napp”, eftersom jag är mycket glad att kunna koppla av med det på helgerna. Nu måste vi nog hitta på ett nytt skämtnamn. ”Tuggummi” föreslås. ”Ja,” säger jag, ”om jag kan spotta ut det igen omedelbart.” Eftersom det inte längre har rätt smak för mig. Anisen är borta, och även pepparmyntan!

Trogna läsare och finsmakare av ”Goetheanum” känner de stränga överväganden och omsorgsfullt genomförda förändringar som har gjorts med layouten under de senaste decennierna. I tiden kring 2005 skedde den hittills mest omfattande och – hvilket Wolfgang Held erkänner i en ledare som ”smart” – även denna grafiska omdesign av Karl Lierl har nu plötsligt och oväntat gått i graven. Jag minns verkligen inte att jag som trogen abonnent var inbjuden till en begravning! Oavsett detta hänvisas det idag inte till att Lierls strålande idé med att utveckla den gamla loggan av Rudolf Steiner i en rad metamorfoser vid den tidpunkten inte togs upp av utgivaren. Därför klinger i mina öron Held kritik av Liers användning av logotypen mellan ”Das” och ”Goetheanum” så som gripits helt ur luften, liksom måste han motivera, att man nu vill plocka upp den ursprungliga skissen av Steiner, som det sägs var tecknat med lätt hand på ett ”linneliknande papper”.

Rudolf Steiners ursprungligen tecknade vinjett
Jag misstänker att Steiners skiss hade skapats som mörk figur mot en ljusare bakgrund! Nu används den gamla logotypen i vitt mot en grå bakgrund. Vid längre betraktning träder ett ännu mörkare grått fram för ögat från mellanrummen mellan tecknenlinjerna, eftersom ögonens fysiologiska system alltid skapar komplementaritet. Hade Steiner avsedd sin design på detta sätt? Jag tror att han istället avsedde motsatsen, nämligen att ett klarare ljus skulle lysa upp i ”teckenansiktet” genom mörka linjer– som om vinjetten lyser inifrån sig själv – bortsätt ifrån att de möjligen inte skulle skära vassa i kanterna!

Jag tittar på en kopia av Goetheanum från 1998 och bekräftas direkt i denna min uppfattning. Nu träder istället så att säga Goetheanums dubbeltgångare emot mig ur den nya, vita och ensammma figuren på tidningens förstasida. Detta gäller särskilt vid nummer 19, som inte har något färgfoto som i förrförra numret. Endast det kortfattade ordet ”Wandel” (förändring) är tryckt direkt på försättsbladet, som därtill skrivits amatörmässigt liksom med en tuschpenna. Tydligen tycker utgivarna, redaktionen och en del läsare att den rockad (att flytta ett dubbeldrag i schack med kungen och tornet med samma färg) som träffad redaktionen är riktig; kanske är det hela avsedd på detta sätt!

När de nu nödvändigtvis vill använda Steiners ursprungliga koncept, varför återges då inget foto av originalet? Dessutom är det lätt att bevisa att Steiner hela tiden arbetade med texter, titlar och grafiska kännetecken i direkt samspel med varandra. År 1998 var hans design fortfarande till största delen i bruk. Den nuvarande utgivaren gör det inte alls. Endast ordet ”Dreigliederung” (tregrening) som Steiner hade använt i början i samband med underrubriken Wochenschrift für Anthroposophie und Dreigliederung (Veckoskrift för antroposofi och tregrening) hade försvunnit långt innan 1998. Designens tvådelning (figur och text) levde alltså länge, men i dag finns bara en spegelbild av logotypen utan en konstnärlig gestaltad textrubrik kvar. Varför vil man då fortfarande egentligen använda Steiners ”varumärke”? Jag tycker att det är en konstfjärran nostalgi, som man här arbetar ut ifrån, något som dock är på fel plats vid ett globalt centrum för antroposofin.

Jag kan förstå att man nu inte har råd med en dyr designer eller grafisk formgivare, men jag tror att det i den internationella antroposofiska konstnärsrörelsen kunde finnas många hjälpare, som utan betalning skulle vara villiga att bidra till en ny design, som kunde göra rättvisa för dagens stilkänsla hos de som är förbundna med antroposofin i början av det andra decenniet av det nya millenniet. Förresten så tror jag inte den här designen har gjorts av kostnadsbesparande skäl, särskilt då man ju i det numret som redovisade händelser vid Goetheanum, ändå arbetade med färg – vad som förmodligen kan förväntas även i framtiden. Mångfalden av sofistikerade och dyra webplatser som berättar om de befintliga Antroposofiska Sällskapen i många länder, vittnar också om att det finns tillräckligt med pengar för att tidsenligt finansiera så kallad PR för antroposofin.

Den svarta fyrkanten
De gamla numren av ”Das Goethenaum” hade i 90 år tills nu karaktären av en traditionell tidning i och med att man redan på första sidan kunde börja med läsningen av en text. Detta koncept skulle kunna ha funnits kvar i ytterligare 90 år! Men nu har det dock blivit annorlunda. Titelsidan är nästan tom och innehållsförteckningen och lite text eller en dikt hittar man på baksidan. Nyligen blev uppläggningen med den klassiska baksidan som väldigt länge hade kortnotiser, flyttat in i bladet, så att färguppslag, vilket kunde ge reklamintäkter, skulle finnas där. Nu är det inte heller längre så, men reklamsidorna utgör i de senaste numren i närheten av 1/3 av hela häftet med 7 av 24 sidor.

Den förra uppdelningen av textmassan i olika typer av artiklar och med en grå bakgrund för biografiska och kontextuella uppgifter och för notapparaten, som gick tillbaka till Karl Lierls utformning, fann jag optimal. Omväxlingen mellan två, tre och fyra kolumner gav för mig också den bästa möjliga struktur och läsbarhet. Fördelningen av en lång text med korta, fyndiga citat och den lilla svarta fyrkanten som avslutning av en längre text, upplevde jag annars som mycket trevlig. Nu är allt detta och mera till borta – inklusive mellanrubriker i texten och de vertikala titlarna som entusiastiskt väckte uppmärksamheten – och författarinstruktionerna i de nya numren i slutet av en text är svåra att upptäcka i läsflödet, eftersom de inte alls har framhävts extra. Således ”snubblar” jag i slutet av en uppsats och jag måste läsa om, för att veta att en text har slutförts. Nu arbetas det bara med två och tre kolumner och i de tvåspaltiga texterna kan jag inte tolka mig till en uppdelning av innehållet med hjälp av layouten. Endast ”hierarkin” från början till slutet låter en skillnad i betydelse av budskapen bli känd.

Tidigare fanns det essäer med fördjupning
Bland alla dessa förändringar är bortfallet av mellanrubriker kanske det mest obehagliga, eftersom man inte stöds av en avsiktlig paus vid läsningen. Tidigare kunde jag läsa fram emot ett sådant avsnitt på flera ställen i texten, ta en paus för att tänka och sedan fortsätta – eller jag kunde läsa det sista avsnittet om igen och sedan vägleda mig innn jag fortsatte att läsa. Mellanrubriker är känslans samtalspartner liksom blommor på ängen! Nu blir jag trött när jag läser – liksom fru Brunold – och jag känner mig tvungen att jogga mig genom en hel text i en enda veva. En liten dämpning av min frihet som läsare ges därmed fritt utlopp.

Jag iakttar i spårandet av alla förändringar att det nu heller inte finns någon text, som är längre än två sidor! Tidigare fanns det essäer med fördjupning, som bredde sig lugnt ut över tre hela sidor. Önskar den nya redaktionen i regi av Wolfgang Held, att en på detta sätt fördjupad granskning av ett centralt antroposofisk tema inte längre skall finnas? Om det förhåller sig så, då kan man också ta bort tillägget ”för antroposofin”! För ytterligare synpunkter på dessa slående förändringar av ”Goetheanum” vill jag avstå. Av den yttre stilen hos det konservativa, men kultiverade traditionstidningen ”Goetheanum” kvarstår – om alls något – ytterst lite.Kan det vara så att det ”Goethenaum”, som Rudolf Steiner grundade, efter ca 90 år och 150 år efter hans födelse har upphörts i ett slags dolt försvinnande, och att man av någon anledning har glömt att förses den helt nya tidningen, som nu har dykt upp vid Goetheanum, med ett nytt namn?

Finns det möjligen en förväxling här, ungefär jämförbart med tidigare ”mörkläggningar” som gjorts omedvetet – jag tänker t ex på uteslutandet av Ita Wegmann och andra år 1935 och den så kallade saken om urnorna – som vi redan känner till i den antroposofiska rörelsens historia? Om så är fallet, är jag beredd att medarbeta till att den nya tidningen får ett lämpligt nytt namn. Vad sägs om – bara för att nämna ett positivt förslag: ”Der Wandel – Wochenschrift am Goetheanum” (Förändringen – veckojournal från Goetheanum)? Och till sist vill jag be redaktionen att skicka mig ett erbjudande att teckna ett nytt abonnemang. Om jag vill bli en permanent kund til de nya veckojournalen, är fortfarande en öppen fråga. ■

Bild: Nummer 20/2011 av veckotidningen Das Goetheanum som utkommer idag.

Vad är skillnaden på dagsmedvetande och meditativt medvetande?

2011-04-17T20:33:00.014+02:00

Andliga upplevelser dyker upp på de mest olika sätt. Att jämföra dem med sinnesmedvetandets normala upplevelser är möjligt, även om detta nog bara ger en liten fingervisning om hur sådana inre upplevelser kan uppträda. Begreppet klärvoajans används ibland och det kan betyda så många saker. För mig betyder ett seriöst klarseende att översinnliga intryck registreras, när de passerar genom samvetets filter. Detta kan jämföras med synen, men den tredje dimensionens begränsningar upphävs i samband med klarseende. En antroposofisk term för samma sak är imagination. Du blickar då olika sammanhang i bildliknande sekvenser liksom på film eller i dröm. Skillnaden är at du i drömmen som regel är en total passiv åskådare, emedan du i en imagination aktivt inverkar på det som sker. Du står inför innehåll som visar sig i bilder, färger, symboler, tecken, siffror etc. Dessa kan snabbt dyka upp, för att sedan försvinna igen och eventuellt senare uppstå på nytt och sålunda fortsätta i ett rytmiskt flöde.

Vi kan jämföra detta på ett sätt med tecknade serier, där en sammanhängande handling – även om bilderna där visas en efter en – måste rekonstrueras i läsarens tänkande med hjälp av fantasin. Imaginationer med andliga budskap kan ibland vara relativt fragmentariska, men fortfarande innehåller de ofta information om ett förhållande eller en åtgärd som inte syns, men som ändå otvetydigt kan uppfattas, som om en röst hade varit närvarande, som påminde om samvetets röst. Översinnliga motiv som inte alls visar sig avbildande, kan du istället liksom höra, förnimma och ändå upptäcka precist. Detta kallar jag klarhörsel, vilket motsvarar begreppet inspiration inom antroposofin, dvs informationen visas sig som omedelbar kunskap, tankar, satsbildningar eller ord. Komplexa samband kan då förstås på ett ögonblick, men som det kan ta tid efteråt att skriva ner. Automatisk skrift och olika former av kanalisering, räknar jag även till detta andra medvetandenivå.

En tredje slags andlig uppfattningsförmåga är det som i antroposofin beskrivs som intuition. Du är då helt i linje med eller i enlighet med vad som upplevs. Om de föregående två sätten att kunnskapa på, innebär en viss osäkerhet om sanningshalten i informationen – eftersom du fortfarande är utanför objektet för medupplevelsen, dvs att du är avskuren från källan till informationen – så kommer du i intuitionen att verkligen vara ett med sanningen. Du är i samklang med avsändaren. Du blir ett vittnesbörd om sanningen, eftersom informationen absorberas direkt som visdom. Subjekt och objekt förenas i erkännandet, utan att du förlorar dig själv. Du är en självständig andlig varelse i harmoni med andra varelser och du upplever enheten som en genomträngande, uppfriskande förnyelse. Jag kallar detta samsyn eller sanningseende.

Såväl när du mediterar som i vardagen kan du utsättas för andlig terrorism. Förutom att be om andliga vårdgivares hjälp – så som Kristus eller englar –, kan du skydda dig från skadligt inflytande genom att utstråla jagenergi, intuitiv essens eller helt enkelt kärlek. Detta viktiga ämne kan tyvärr inte utvecklas mer i detta sammanhang. – Dessa i huvudsak kännetecknade tre sätt till kunnskapande i den översinnliga forskningen eller erfarenheten återfinner vi också med andra begrepp exemplelvis inom de hinduiska, buddhistiska, judiska, keltiska, kristna, sufiska och andra esoteriska traditioner.

Det normala dagsmedvetandet i vår tid besitter redan förstadier till dessa tre former av expanderat medvetande. Vad vi t ex har som fantasi, ordningssinne och förmåga till översikt föregriper redan imaginationens klärvoajans. Empati, medkänsla och snabb uppfattningsförmåga kan betraktas som ett själsbarn till klarhørseln, den högre inspirationen. Det gudomliga sanningsseendets, intuitionens inverkan på det normala mänskliga medvetandet visar sig som urskiljningsförmåga, tolerans och kärlek. Vanlig nykter vardaglig intuition, som du förmodligen inte vill vara förutan, är emellertid som en droppe i havet att räkna i jämförelse med ”högre”, andlig intuition. I det normala medvetandet parerar vi med sinnena ytterverdenens intryck och vi förhåller oss till dem allt efter uppgifter och sysslor. Den fysiska kroppen är då mer eller mindre i full aktion. När du vidhållande är klarseende, kommer du att uppleva andliga varelser och deras effekter också medan du är i fysisk aktivitet, arbetar, samtalar, promenerar på gatan eller uppehåller dig i naturen.

Vanligare är dock att en högre medvetenhet aktiveras medan du håller kroppen i vila i ett läge som passar för avkoppling eller meditation – dvs att du mer eller mindre kopplar bort medvetenheten om sinnena, för att aktivera andra översinnliga organ. Vårt normala tänkande behöver hjärnans inkapsling och stilla flöde, för att fungera väl. Det är inte normalt att du utvecklar ett filosofiskt förhållningssätt under en joggingtur eller när du bedriver sport, men efteråt kan inspirativa infall komma över dig liksom hagel. Att vandra rytmisk och tyst omkring var dock tidigare vanligt fram till 1800-talet, när det gällde tankearbete. Vi kan tänka på sekretären som ett typiskt hjälpmedel på den tiden, som man stod vid och skrev sina brev och manuskript. Ännu idag kan vi se spåren i golvet i Goethes arbetsrum i Weimar, där han gick tusentals gånger runt i rummet. En hälsosam utvecklat klärvoajans använder nödvändigtvis som sitt medium just tänkandet som måste vara rensat för föreställningar, även om många till en början inte är medvetna om detta. Imaginationsmedvetandet har en renhet, klarhet, vitalitet och komplexitet, som bara kan jämföras med tänkandets förmåga till övergripande kapacitet och begreppsrikedom.

Du kan uppleva att vara i flera översinnliga ”rum” samtidigt. Härvid handlar det om tillstånd som påverkar varandra, där du kan existera i flera tidpunkter samtidigt, utan att därför orsaka ett brott eller kaos i medvetandet. Samtidigt äger det rum en rörlighet. Och en återhållsam vilja är verksam. När det klarseende medvetandet är aktiverad och du utstrålar en osjälvisk jagvilja, lyser och värmer du upp hela upplevelsefältet i tänkandet som utgör en scen av andlig existens. Du kan själv aktivt erfara i mitten av händelser som skådas. Samtidigt antecknar du allt med noggrannhet och inre frid. Egenskaper och färdigheter vi känner till från sport, konst och vetenskap, används därmed som självklara inre verktyg, när det handlar om imagination.

Vid klarseendes medvetande kan du särskild behandla, profilera och integrera egenskaper från de två andra tillstånden. Du kan till en början observera och iaktta vad som sker på avstånd. Då står du inför ren imagination. Du kan mer eller mindre orörd förbli utanför det som skådas. Detta första sättet att imaginera på, kallar jag för åskådarmedvetande. Här är fantasikraften riktad mot det andliga, inte för att utspinne en fiktion, men för att successivt upptäcka existerande fakta. Du ser framför dig som en betraktare, liksom mot en duk, en tablå. Det är som att komma utifrån en solupplyst storstads mångfald in i en mörk katedral, för att gradvis upptäcka fantastiska monumentala glasmålningar och konstnärliga detaljer.

Det andra sättet är att du stiger inn i imaginationens tablå, inn i en figur som du observerar, som du eventuellt känner igen som dig själv, i fall det handlar om en regression. Du identifierar dig med gestalten i synfältet, flyttar din medvetenhet och orienteringspunkten ditåt. Detta kallar jag fältmedvetande. Sålunda kommer något inspirativt inn i klarseendet. Allt får liksom mer färg och särskilt djup. Något sträcker sig utöver och framför dig, bredvid och bakom, ovanför och nedanför. Du träder så att säga inför klärvoajansens altarrum. Du kan observera skor, klesdrakten och golvets mosaik. Du har blivit en observatör, en forskare i handlingsförloppet. Du lyssnar med ögon och ser med öron! Även lukt och smakliknande intryck inträffar, vilket kan upplevas mycket starkare än i vardagen. Du kan förnimma långt utöver i det omkringliggande området, medan du ett tag kan behålla en speciella blickvinkel. Detta steg kan innebära en viss begränsning i förhållande till den föregående översikten, men det innebär också en ny tillgång, eftersom en särskild aspekt kan fördjupas genom medupplevelsen från en viss ställning eller därigenom att en persons synvinkel och mentala liv i en tidigare inkarnation kan återupplevas. Glädje, nöje, smärta, sorg etc kan återupplivas ut ifrån nuets ärlighet. – Att sväva fritt som ett öga igenom det hela är en variant av fältmedvetandet.

Om du inte kan identifiera dig med den personen som du försökt komma in i, kan du välja en tredje väg för att dröja i upplevelsefältet. Detta kallar jag gästmedvetande. Du blir då en gäst för en stund. Du besöker en situation, en bild, en formation, en varelse eller ett objekt som inte är identisk med dig själv och du måste förhålla dig därefter, vad gäller uppförande och finess. Du försöker att förena dig med det andra, den andra. Du deltar liksom i en slags gudstjänst, där det lämpar sig att tillbedja eller att formulera en bön. Denna intuitiva klärvoajansen klär av dig all innbillning. Du blir själslig-andlig naken, radikalt intim och sublim. Inre lugn och försiktighet är föreskriven. All lust att bedömma försvinner. Ingen brådska finns. Du får en smak av livet efter döden.

När du till en början har upptäckt dessa tre varianter av meditativt medvetande, är det ingen svår konst senare att växla mellan dem eller i mästerskap att använda alla tre på en gång. I princip är all transcendentalt medvetande i vår tid ett slags gästspel. Kanske har du i början ingen aning om hur du skal uppträda. Därför kan det vara bäst, att hela vägen agera som ett barn, en främmande, en turist – naiv, ärlig, oskyldig och med vördnad och respekt gentemot det nya och okända, men utan att förlora modet, om oväntade eller förvånande saker skulle hända, vilket vanligen sker. En viss grad av nyfikenhet är även bra att ha, om den fungerar som artighet med undrans inneboende förlösande kraft. Vördnad, konstfärdighet och uppfinningsrikedom kan då även behövas. Med religionens visualiserade, men rejäla skor och sandaler, konstens fin- och grovhandskar och vetenskapens kläder och huvudbonad finner du säkerkligen någon gång vägen till gränsstationerna för det andligas land och riken. Olika regressionsmetoder arbetar t ex med visualisering av symboler och arketyper som torn, fartyg, flod, grotta, berg och regnbågen för att bygga en bro över till en karmisk verklighet.

Vid klarhörsel och sanningseende finns det också olika erfarenhetstillstånd som av utrymmesskäl inte kan utarbetas närmare här. De beskrivna grader av medvetenhet uppstår inte bara separerade från varandra, de kan även genomtränga varandra, men imaginationen måste inte omedelbart ha de två andra stegen iboende. Det första steget kan till en början utesluta mognad för de andra två. Därför bör en klarseende person som endast har tillgång t ex till imagination, spendera mer tid till normal eftertanke och känslomässig förankring av skådade motiv i relation till vardagen, än någon som har tillgång till andlig inspiration och intuition, så som dessa begrepp är menade här. Samma fordran på självrannsakan bör gälla för de som bara behärskar inspirationen. T ex kan det att föra samtal med sig själv i dagboken, innebära ett pedagogiskt stöd för all självutveckling. Det intuitiva sanningseendet kan vara helt bildlöst, när det uppträder i meditationen, men det är liksom kodad att kunna väcka inspirationer och skapa imaginationer i efterhand. När det översätts till klangfulla ord och levande bilder, kan det bättre än luftiga idéer och torra begrepp återge upplevelserna i en rapport, som andra kan ansluta till i frihetens namn. Klassiska religiösa skrifter och litterära mästerverk så som Dantes Divina Commedia är skrivna efter den ”tregrenade” intuitionens sanningseende.

Foto: Backsippa (tyska: Küchenschelle; Pulsatilla vulgaris eller Anemone pulsatilla) blomstrar här i Bliesgau, Tyskland, redan i början av april. © Jostein Sæther

Hur förmedlar vi andliga upplevelser?

2011-04-07T12:50:00.011+02:00

När en konstnär eller en vetenskapsman har åstadkommit något nytt, får det konkreta sociala följder. Några få kan möjligen ha varit inblandade i tillkomsten av det nya, men väldigt många kan njuta av et konstverk och använda sig av en innovation. Konst och uppfinningar är ofta ett resultat av individuella prestationer, men för utvecklingen av en gemensam kultur, är det viktigt att den autonoma innovatören genom en öppen kommunikation kan ta del av de erfarenheter som andra gör i förhållande till hans arbete. I konstnärliga och akademiska kretsar är det naturligtvis enighet om att deltagarna i diskursen av ett viss arbete eller en upptäckt, även besitter de nödvändiga kunskaperna på området, så att saken kan granskas professionellt.

Att det finns seriösa diskussioner och samtal om hur någon kommit till nya insikter genom egna översinnliga upplevelser eller meditativa färdigheter, är ännu inte lika vanligt. Deltagare i sådana utväxlingar utmanas till att bli medveten om sina individuella synpunkter mer än i behandlingen av sinnliga fenomen. Om vi vill diskutera andliga upplevelser på ett adekvat sätt, är det viktigt att just de som har upplevt något, uttalar och beskriver omständigheterna kring sina upplevelser, vare sig det handlar om kanalisering av andliga budskap från mästare, möten med naturväsen och änglar eller imaginationer av tidigare liv. De andliga fenomen man tror sig ha upplevt, kan och bör klargöras genom karakteristik och nyansering. Så kommer det med tiden kanske att visa sig att även de som påstår aldrig ha haft andliga upplevelser, upptäcker att de har förmågor i denna riktning, som kanske kan och borde utvecklas.

Om fler och fler människor ut ifrån sin meditativa eller klärvoajanta äkthet bidrar med rapporter, kommer behovet av tvärvetenskaplig och jämförande spirituell forskning att växa. I många länder har det under de senaste åren grundats fakultet vid enskilda universitet för alternativa studier kring spiritualitet. Ett exempel är den interdisiplinära kongress om meditations- och medvetandeforskning som arrangerades i Berlin i slutet av november förra året. Hur ser det ut med sådana initiativ i Sverige? Självfallet är det viktigt att fler och fler människor som söker ny andlighet kommer att få direkt tillgång till alternativa metoder för hälsa och läkedom och metoder för självförverkligande, men medan förekomsten av alternativa erbjudanden växer, ökar kanske samtidigt också tendensen att riktningar överlappar varandra eller att innehållet i budskapen motsäger varandra. En oerfaren besökare kan t ex vid en alternativmässa uppleva det som jobbigt att navigera bland alla erbjudanden om esoteriska läror. Därför är det viktigt att vi bidrar till en medvetenhet om möjliga kriterier och en adekvat attityd när vi erbjuder andligt innehåll och vägar till förverkligandet av spiritualitet. Regelbunden kvalitetskontroll bör alla tillskriva sig själva, utan att styras av någon i ett panel. Spridning av ny spirituell forskning uppfylls lämpligt om bidragsgivarna beskriver de olika stadierna i sin strävan och den inre situationen i tidpunkten för upptäckten av en andlig företeelse eller mottagandet av en transcendental information. Det bör klargöras vad som framkom, hur det konstaterades, vad det ledde till och varför detta varit föremål för forskning eller sökande.

Om du berättar något från en andlig nivå, från en avliden, en mästare etc, kan det vara viktigt att dokumentera vilken typ av kontakt du hade, så att andra kan relatera till att just du kommer med et sådant budskap. Om du hävdar att ha mottagit något, utan att i förväg ha ställt en fråga, kan behovet av klarhet om ditt aktuella själstillstånd vara särskilt stort. Vilka omständigheter och villkor som kännetecknar karaktären av en andlig verksamhet, bör därför noggrant noteras. Således kan det uppstå konsensus kring alternativ andlighet, där utbyte av konkreta översinnliga upplevelser utgör grunden för ett fortsatt insamling, forskning och spridning av spiritualitet. Mina experiment med övningar för att uppnå och andlig insikt generellt och innsyn i tidigare liv och i karmiska sammanhang till nutiden spesiellt orienteras i förhållande till alla intryck och erfarenheter som gjorts i meditativa tillstånd ich till händelser i sinnevärlden. Utgångspunkten är vanligtvis en exakt avsikt, definierat till exempel i förhållande till biografiska motiv och ödesfrågor, till frågor kring naturen, det sociala, historien eller framtiden.

Då den imaginativa karaktären i de inre upplevelserna i början var överväldigande på grund av de många nya intryck som dök upp i mitt medvetande, blev det viktigt att bygga på strikta mönster som bildade en inre konsekvens eller sådana som kunde bli förståeliga när de kompletterades med nya upptäckter. I den meditativa övningsprocessen blev det klart för mig att varje försök att dämpa eller lämna det vanliga sinnesmedvetandet för ett tag till förmån för ett så kallad högre tillstånd av medvetande, är ett krävande, men äventyrligt experiment. De kriterier jag i en sådan forskande process uppställer för mig själv, är baserade t ex på intresse, ansvar och full känslighet för vad som kan dyka upp, när jag medvetet går ut ur kroppen. Så måste jag räkna med att mina tolkningar av studierna och resultaten i sin tur måste fördjupas, kompletteras eller korrigeras. Inte bara framsteg och aktiv väntan, men t.o.m. misslyckadande och misstag kan uppmuntra till nya meditativa försök.

Om du vil garantera din andliga verksamhet ett nödvändigt mått av vetenskaplighet, måste du överväga din metod och de omständigheter som föreligger under tolkningsprocessen i efterhand, som du utför genom hågkomster och normalt reflekterande tänkande. Samtidigt måste du kolla vilken feedback som vardagens mångaldiga fenomen ger. Olika tecken kan ha att göra med den transcendenta verksamheten – vilket t ex visar sig slumpmässigt i drömmar, i naturfenomen, genom fåglar, hos barn som leker, genom talförhållanden och genom böcker som hamnar i dina händer. Naturväsen, andliga hjälpare, änglar etc. stödjer dig kanske på detta sätt genom att indirekt bekräfta eller vederlägga dina upptäckter. Så kan du med sunt förnuft genom hänvisningar från alla håll försöka att karaktärisera vad som är sanningsenligt i dina upplevelser. Dessutom måste du vara meddelsam, vilket i första hand helt enkelt inte är så svårt, eftersom nog många dyker upp, som vill höra om dina andliga upplevelser.

Därför är det en utmaning att du förhåller dig saklig till det som du berättar, så att innehållet och omständigheterna diskuteras i förhållande till andras åsikter och frågor. Först om du är beredd att dina resultat möjligen måste omvärderas eller t.o.m. avfärdas på grund av att andras studier med en liknande metod pekar i en annan riktning, kan du påstå att du står på en vetenskaplig grund. Om andras resultat är motstridiga dina egna och du fortfarande står bakom dina, därför att du menar att sanningen har uppnåtts om saken, beror det på din förmåga att kunna omsätta resultaten i fruktbara och fredliga levnadsförhållanden, om du kan upprätthålla kriterierna för vetenskaplighet eller inte. Naturligtvis kan du bli attackerad av kritiker som inte anser dig för att vara seriös, men om de inte är villiga att delta i en saklig diskurs, kan du helt enkelt tills vidare bortse från denna typ av motstånd.

Eftersom jag sedan mitten av 1990-talet genom individuell strävan medvetet vårdade olika tillstånd av översinnlig medvetande och som en följd av kontakt som då inleddes med kroppsfria varelser som t ex vänner och släktningar som dött, har jag förstått hur viktigt det är att kommunicera om detta med andra som jag litar på, antingen de har haft sådana upplevelser eller inte. Om du är mentalt stark, kan det i början sannolikt vara fördelaktigt att leva med erfarenheterna en liten tid helt ensam, för att undvika onödig inblandning eller avvisande, men i själva verket strider det mot andliga upplevelsers särart av entusiasm, kärlek och ljus, att tiga för evigt om dem. Men om du lyckas att formulera dig på ett övertygande sätt och inte agerar med självgodhet eller sentimentalitet, utan at därför känslor avskrivs, vill det ske att publiken släpper sin förtegenhet eller ångest inför det verkligt andliga eller att de övervinner sin brist på förtroende i samband med meditation eller regression. Att hänvisa till universella andliga lagar eller inlärd t ex antroposofisk kunskap, skapar sällan nuförtiden en djupare intresse hos någon. Du kommer att uppfattas som ärlig och uppriktig, när du uttrycker din egen eller andras senaste andliga erfarenheter i ett uppdaterad språk. Om du använder omskrivningar, bilder, karakteriseringar och liknelser som inte är fasta, men talande och mångsidiga, kan människor som regel få utbyte av dina grejer. En saklig öppenhet i spridningen ger altså frihet för individen att hantera andliga meddelanden på sitt eget sätt.

Att hitta ett nytt namn för antroposofin varje vecka

2011-04-06T15:30:00.000+02:00

”Antroposofi” heter det som Rudolf Steiner lade fram i sitt omfattande och säkert epokgörande arbete. När jag använder denna term, tänker jag för det mästa att det var den österrikiska Steiner, som utvecklade sina aspekter på livsfrågor, konst och såväl översinnlig som traditionell forskning som har fått en social och praktisk betydelse för ett stort antal samhällsområden så som utbildning, jordbruk, medicin och arkitektur. Sedan hans död för 86 år sedan används ordet antroposofi i allmänheten inte bara om Steiners verk, utan också om allt som rör den så kallade antroposofiska rörelsen, som uppstod kring hans person och verksamhet. Allt av senare datum, som motsvarar antroposofin och som senare så kallade antroposofer har presterad, kallas också för antroposofi. Steiner själv sa en gång att det vore bäst att hitta ett nytt namn för antroposofin varje vecka. Kanske menade han att man kunde använda alla namn som sålunda så småningom kunde uppkomma, just för att skilja mellan de olika kvaliteter som olika människor då ville representera i sitt individuella förhållande till ”antroposofin”.

Så frågan är om vi bör fortsätta att tänka traditionellt och låta antroposofin vara ”antroposofi” eller om vi borde ta upp Steiners råd och kalla det som fortlevde hos antroposoferna med en eller flera nya begrepp? Följande termer kunde eventuellt vara relevanta, om jag länkar dem upp till hans namn, den ort han arbetade på i Schweiz, Dornach, eller till några centrala motiv i hans verk: steinersofi, steinerianism, steinerik, steinerdom, rudolfianism, rudolfetik, dornacheri, goetheanumsofi, goetheanumlogik, karmasofi, karmaism, jagsofi, kristussofi, kristusianism, dynamik och dynamosofi. Först när någon kommer och hävdar att kunna bekräfta Steiners uttalanden och resultat, kunde vi verkligen tala om antroposofi i den ursprungliga bemärkelsen, även om detta också inte kunde bevisas på annat sätt än genom att fler och fler erkänner och bekräftar samma sak. Allt annat borde betraktas som individuella och grupprelaterade tolkningar och livsfilosofier i stil med de föreslagna uttrycken, som dock nästan alla är helt och hållet oanvändbara.

Jag satte först begreppet antroposofi inom citattecken eftersom det är knappast möjligt att diskutera den utan att bli oense med varandra, då alla kan ha olika åsikter om den, beroende på vad man har studerat eller vilka erfarenheter man har i förhållande till förverkligandet av antroposofins innehåll. Och om du är i ett samtal utan att ni först har definerat eller avgränsat er förståelse för hur ni ser på innehållet i vad Steiner lade fram, blir det svårt att diskutera detaljerna. Så låt mig därför nämna två saker som för mig kännetecknar kärnan i Rudolf Steiners antroposofi, så som jag uppfattar den och vad som för mig varit avgörande när det gäller att individualisera och praktisera Steiners uppslag, råd och anvisningar.

Steiners projekt gick ut på två saker som var relaterade till varandra som ”hand i handske”, som syntes och antites, eller yin och yang: Först ville han föra vidare en europeisk baserad filosofi om reinkarnation och karma. För det andra gällde det att associera detta med kristendomens esoteriska kärna eller omvänd, att öppna eller komma åt källan till kristendomen, för att göra den likvärdig med reinkarnationsidén. Allt annat av vad Steiner skrev, sade eller gjorde, hör ihop med dessa båda uppgifter. Steiner själv betecknade således med begreppet antroposof just en människa som vill öva eller har utvecklat ett äkta, sanningsenligt och praktiskt inklusive meditativt förhållande till dessa uppgifter.

Titta på början av hans verksamhet i Teosofiska Samfundet i 1902: Omedelbart tillkännagav han att han ville förmedla ”praktiska karmaövningar”! Se på hans grundläggande böcker och föredragsserierna fram till första världskriget: De tar upp kristologi, reinkarnation och karma! Titta på mysteriedramerna: Nutiden i förhållande till tidigare liv blir där satt i scen och ankomsten av den eteriske Kristus, ”Karmas herre”, tillkännages! Titta på första Goetheanumbyggnaden och läs föredragen under första världskriget: Nästan allt handlar om tidigare kulturer, andliga strömningar och karmiska bakgrunder till samtidens kriser! Studera den esoteriska undervisningen (däribland materialet før det utsprungliga ES) för medlemmar i Antroposofiska Sällskapet, för högskolemedlemmar och hans metodik och didaktik för yrkesverksamma inom dotterrörelserna: mycket handlar om självkännedom, skolning i förhållande till ödesfrågor, karmiska lagar i pedagogiken, medicinen etc. Även beskrivningarna av att utveckla en relation med naturväsen i jordbruket, visar på den egna karmiska synvinkeln. Och han poengterade för den unga generationen som hade träffats i Koberwitz, att det handlar om att skåda tillbaka på minst sju tidigare liv!

Varför använde han så mycket tid och energi på att vilja förbinda kristendomen med reinkarnationstanken och vice versa? Förmodligen var det inte för att mata egoismen hos läsare och lyssnare, men för att ge perspektiv på den individuella särarten i förhållande till de man önskar att arbeta tillsammans med i ett specifikt projekt. Steiner var i själva verket ut ifrån egen erfarenhet övertygad om att den enskilde genom karmaförståelse kunde komma åt sina dolda resurser och sin kompetens och kunde börja reda ut det karmiska relationerna till sina medmänniskor och detta på bästa sätt, om detta helst sker i öppet och ärligt samarbete i interna grupper. Därför grundade han interna övningskretsar, grupper och kollegier och slutligen ett alternativ till en social samhällsmodell – kallad Allmänna Antroposofiska Samhället (tyska: Gesellschaft) – och en ny andlig grundval för yrkesrelaterad utbildning på högskolenivå – kallad Fria Universitetet (tyska: Hochschule) för andlig forskning.

Var allt detta bara ideal och recept? Ja, ideal och recept för konsten att leva, men den som sätter sig ner och konkret provar till exempel några av hans meditationer eller karmaövningar, kommer snart att upptäcka att den andliga världen hör av sig. På dessa villkor är och förblir Steiner och hela hans verk en själslig ”chips” (SIM-kort) för att kunna få direktkontakt med de avlidna, med änglar och Kristus. Detta vet jag av egen sublim, smärtsam och lycklig erfarenhet – vilket har beskrivits i ett antal böcker och andra publikationer som ännu inte översatts till svenska. Och endast så kan Steiners antroposofi hitta oberoende och fruktbar tillämpning idag och imorgon. Människor som tror att de har upplevt andliga eller karmiska saker på ett autentiskt sätt, kommer dock snart att stå inför ett problem: Hur skall de översätta sina inre upplevelser som eventuellt har gjorts i ett meditativt tillstånd och kommunicera det upplevda i ett gångbart språk? Hur och till vem man kan prata om och förmedla sina upplevelser och insikter? Var finns de fora som har tillräckligt högt i tak för min etiska individualism, ifall jag förfogar över en sådan?

Jag har själv kämpat, arbetat, lidit och glatt mig i 14 år över ett sådant översättnings- och kommunikationsprojekt kring andliga erfarenheter och märkligt nog hittat relativ liten interesse bland antroposofer i styrelser och sektioner. Likaså har det gått för en mångfald vänner och kollegor till mig i flera europeiska länder, som tror att de har mycket att bidra med i förhållande till en vidareutveckling av antroposofin. Intressant nog är det nu faktiskt inte bara möjligt att bekräfta Steiner på många områden av hans översinnliga forskning, men också att utöka hans synpunkter, ja, till och med att korrigera honom på några viktiga punkter, då jordens, människans och den andliga världens situationen idag har blivit en helt annan än den var före nazismen. När det t ex handlar om vissa av Steiners uttalanden om en förhistorisk civilisation, kallad Atlantis, jag har offentligt bekräftat några av dem. Vem är intresserad av detta? Vem är alls intresserad av att innehåll, aspekter och resultat i Rudolf Steiners verk kan bekräftas? Vem vill att hans antroposofi just nu och i den kommande tiden efter 2012 upptäcks som en möjlig källa till verklig insikt i andliga realiteter – något som kunde föda fram en massa individuella antroposofier? Vem kommer att stödja sådana personer och forskare, både moraliskt och eventuellt ekonomiskt (om de någonsin skulle behöva det), som uppenbarligen har lyckats att förverkliga några av Steiners recept – som kan servera annat än sådant ”antroposofiskt uppkok”, som ärkeängeln Mikael möjligens bara betraktar som ett slags ”pytt i panna”?

Att fira Rudolf Steiner 150 födelsedag, innebär för mig inte så mycket att gå Steiner efter i sömmarna eller att resa till platser där han har bott och arbetat och ej heller att lyfta fram hans samlade verk i offentliga spektakel. Sådant har gjorts tillräckligt förr och mer än tillräckligt allt sedan hans död. Jag tänker t ex på de otroligt estetiskt vackra och berömda vandringsutställningar som Arne Klingborg initierade och genomförde i flera länder om Rudolf Steiner, antroposofin, waldorfpedagogik, arkitekturhistoria och trädgårdskonst sedan 1961 och fram till mitten av 80-talet. Vad individualiteten bakom namnet Rudolf Steiner idag säkerligen istället önskar sig – medan han i sin tänkbara befintliga inkarnation troligen ”sitter på staketet” och tittar på antroposofernas febriga själviskhet och dåliga samvete för hans räkning, som de försöker dölja genom att täcka sig med hans historiska verk – är att de visar för sig själva, varandra och omvärlden, hur de lever, mediterar och arbetar med uppgiften att förbinda kristendomen med karmaförståelse. Detta betyder ett andligt ”Mikaelsmandat”, som han helt enkelt kallade etisk individualism. Rudolf Steiner gick många mil framför oss på vägen – men vem vill följa i hans fotspår, i syftet att förnya sig utan att bli beroende av honom?